Seborroisk dermatit
Kurs: Basvetenskap 6 Typ: Sjukdom · kronisk inflammatorisk dermatos · svampassocierad
Vad är det?
- Seborroisk dermatit är en vanlig, kronisk och recidiverande inflammatorisk hudsjukdom i talgkörtelrika områden, associerad med jästsvampen Malassezia (framför allt M. globosa och M. restricta).
- Prevalens 3–5 procent hos immunkompetenta vuxna, men upp till 40–80 procent vid HIV och kraftigt överrepresenterad vid Parkinsons sjukdom.
- Mjäll (pityriasis capitis) är den mildaste formen; seborroiskt eksem hos spädbarn (“skorv”, cradle cap) är en självbegränsande variant under de första levnadsmånaderna.
Etiologi och patofysiologi
- Malassezia är en lipofil, normalt förekommande hudjäst som saknar fettsyrasyntas och därför är beroende av talgets triglycerider.
- Svampens lipaser spjälkar talg till fria fettsyror, framför allt oljesyra, som irriterar hornlagret och stör hudbarriären.
- Detta ger försämrad Hudbarriär, ökad transepidermal vattenförlust, parakeratos och en inflammatorisk reaktion med Th17- och IL-17-inslag.
- Sjukdomen är alltså inte en infektion utan en värdreaktion på normal hudflora hos predisponerade individer.
- Att tillståndet blossar upp vid immunsuppression och neurologisk sjukdom (ökad talgproduktion, nedsatt ansiktsmotorik och hygien) understryker värdfaktorernas betydelse.
Symtom och utbredning
- Rodnade, fjällande, fettglänsande gulaktiga plack med diskreta gränser.
- Typiska lokaler: hårbotten, ögonbryn, glabella, nasolabialveck, yttre hörselgången, bakom öronen, sternum och stora hudveck.
- Klåda är vanlig i hårbotten men mindre uttalad än vid Atopiskt eksem.
- Försämras av stress, kyla, torr vinterluft och förbättras ofta av sol.
- Vid HIV kan bilden vara utbredd, kraftigt inflammerad och terapiresistent — plötsligt debuterande svår seborroisk dermatit hos ung vuxen ska föranleda HIV-test.
Diagnostik
- Klinisk diagnos — utbredningsmönstret i talgrika områden är närmast patognomont.
- Differentialdiagnoser: Psoriasis (skarpare gränser, silvrig fjällning, engagerar armbågar/knän/naglar), Rosacea, Tinea capitis, Atopiskt eksem, Diskoid lupus erythematosus, Skabb och Sekundär syfilis.
- Överlappet med psoriasis kallas sebopsoriasis och kan vara omöjligt att särskilja kliniskt.
- Biopsi behövs sällan; visar då spongios, parakeratos vid follikelmynningar och perivaskulärt lymfocytärt infiltrat.
Behandling
- Topikala azoler: Ketokonazol 2 % schampo eller kräm, alternativt Mikonazol eller Klotrimazol — reducerar Malassezia och har egen antiinflammatorisk effekt.
- Ciklopiroxolamin och Selensulfid- eller Zinkpyrition-schampo som alternativ eller underhåll.
- Milda topikala Kortikosteroider (grupp I–II) i korta kurer vid inflammatoriska skov — undvik långtidsbruk i ansiktet på grund av Steroidatrofi och Perioral dermatit.
- Kalcineurinhämmare (Takrolimus, Pimekrolimus) är steroidsparande alternativ i ansiktet.
- Keratolytika (Salicylsyra) vid tjocka krustor i hårbotten.
- Peroral Itrakonazol eller Terbinafin vid svåra, utbredda fall.
- Underhållsbehandling 1–2 gånger per vecka krävs — tillståndet är kroniskt och recidiverar när behandlingen avslutas.
Klinisk pärla
Ny, svår eller behandlingsrefraktär seborroisk dermatit hos en tidigare frisk vuxen är en markör för immunsuppression — testa för HIV. Det är ett av de kliniskt mest användbara sambanden i dermatologin och en av de vanligaste “dörröppnarna” till en odiagnostiserad HIV-infektion.
Tenta-fokus
Kom ihåg att Malassezia är en normal hudkommensal — sjukdomen beror på värdens reaktion på svampens lipasprodukter, inte på invasiv infektion. Kom också ihåg triaden av tillstånd där Malassezia är inblandad: seborroisk dermatit, Pityriasis versicolor och Malassezia-follikulit, samt att kraftig försämring ses vid HIV och Parkinsons sjukdom.
Kopplingar
- Malassezia — associerad jästsvamp
- Pityriasis versicolor — annan Malassezia-associerad hudsjukdom
- HIV — svår seborroisk dermatit som markör
- Parkinsons sjukdom — starkt överrepresenterad
- Ketokonazol — förstahandsbehandling topikalt
- Psoriasis — viktigaste differentialdiagnosen
- Hudbarriär — patofysiologisk nyckel