Kapillärprovtagning

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 02 Blodstatus och Hematologiska Analyser, 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Blodprovtagning genom stick i huden — fingerblomma hos vuxna och äldre barn, hälens sidoparti hos spädbarn — varvid en blandning av kapillärblod, arteriellt blod och vävnadsvätska erhålls. Blodprov tas som regel genom venpunktion, i undantagsfall kapillärt eller från infart.

Mekanism

• Provet är inte rent kapillärt: det innehåller ett arteriellt inslag och interstitiell vätska, varför sammansättningen skiljer sig något från venblod.
• Förändringar i kärltonus och blodflöde påverkar resultatet — kall, dåligt genomblödd hud ger stas och koncentrering.
• Klämning (“mjölkning”) pressar in vävnadsvätska och späder provet, samtidigt som mekanisk påverkan ger hemolys och aktiverar trombocyter så att de aggregerar.
• Den lilla provvolymen ger dessutom sämre marginal och ofta ofullständigt fyllda mikrorör.

Klinisk relevans & Diagnostik

Utvecklingen har gått mot att så långt som möjligt använda venblod med lämpligt antikoagulans, eftersom automatisk apparatur då kan användas utan manuell spädning. Kapillärprov behålls där venprovtagning är svår eller olämplig — spädbarn och svårstuckna patienter — och vid patientnära analyser som Hemo-Cue-Hb, P-glukos och CRP i primärvården. Typiska felkällor: kapillärt Hb ligger ofta något högre än venöst, TPK mäts falskt lågt på grund av aggregation, och kalium falskt högt vid hemolys. Praktiska motåtgärder är uppvärmning av provtagningsstället, att torka bort första droppen och att undvika kraftig klämning.

Klinisk pärla

Ett oväntat lågt kapillärt TPK eller ett oväntat högt kapillärt kalium ska i första hand misstänkas vara provtagningsartefakter — verifiera venöst innan patienten utreds.

Kopplingar

Relaterat: Venprovtagning, Blodprov, Kärltonus, Blodflöde, Hemolys, Preanalytiska felkällor, Patientnära analyser, Provtagningsteknik