Alkoholmarkörer

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Laboratorieanalyser som används för att påvisa och följa hög alkoholkonsumtion. De viktigaste är B-PEth (fosfatidyletanol), S-CDT (kolhydratfattigt transferrin), disialo, samt de ospecifika GT och MCV.

Mekanism

• PEth: en fosfolipid som normalt inte förekommer i kroppens cellmembran. Fosfatidyletanoler bildas endast i närvaro av etanol via Fosfolipas D; vid alkoholpåverkan bildas denna lipid i stället för den normala metaboliten fosfatidsyra. PEth ansamlas i röda blodkroppar — ju kraftigare konsumtion, desto högre koncentration.
• CDT: vid hög alkoholkonsumtion störs glykosyleringen av transferrin, så att kolhydratfattiga (disialo-) former ökar.
• GT stiger vid enzyminduktion och leverpåverkan av vilken orsak som helst; MCV stiger vid makrocytos som även ses vid B12- och folatbrist samt hypotyreos.

Klinisk relevans & Diagnostik

Markörerna används vid utredning av misstänkt alkoholmissbruk, vid riktad screening och vid uppföljning av behandling. PEth har högst specificitet — teoretiskt 100 %, och falskt positiva resultat har inte påvisats — och samtidigt högre sensitivitet än CDT, MCV och GT var för sig såväl som i kombination. CDT disialo är en tämligen specifik markör för hög konsumtion men har inte särskilt hög sensitivitet. GT och MCV är för ospecifika för att stå ensamma. Kombinationen av markör och strukturerat frågeformulär ger bäst träffsäkerhet.

Tenta-fokus

Rangordningen: PEth = högst specificitet och högst sensitivitet, längst tidsfönster (veckor). CDT = hög specificitet, låg sensitivitet. GT och MCV = låg specificitet, påverkas av läkemedel, övervikt, leversjukdom respektive B12/folatbrist.

Kopplingar

Relaterat: PEth, CDT, GT, MCV, Alkoholkonsumtion, Ohälsosam alkoholkonsumtion, Alkoholmissbruk