PSA

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

PSA står för prostataspecifikt antigen, ett glykoprotein på 33 kDa med ca 7 % kolhydrat som produceras i prostatakörtelns epitel och utsöndras i sädesvätskan. S-PSA används som markör vid utredning av prostatacancer och är ett av de standardexempel där beslutsgränser är viktigare än referensintervallsgränser i rutinsjukvård.

Mekanism

• PSA läcker ut i blodet när körtelns normala arkitektur störs; koncentrationen stiger därför vid såväl malignitet som vid godartad prostataförstoring, prostatit och efter mekanisk påverkan.
• Markören är organspecifik men inte tumörspecifik — det är den centrala begränsningen.
• Rapporterad sensitivitet varierar kraftigt (33–99 %) medan specificiteten anges till 82–97 %, beroende på vald beslutsgräns och population.
• Flera olika beslutsgränser förekommer för samma analyt beroende på patientpopulation och klinisk frågeställning — för PSA framför allt beroende på ålder.
• Kvoten mellan fritt och totalt PSA används för att öka specificiteten i gränszonen.

Klinisk relevans & Diagnostik

PSA används vid symtomutredning och vid uppföljning efter behandlad prostatacancer, där stigande värden signalerar recidiv. Allmän screening med PSA har man däremot valt att inte införa: prostatacancer är exempel på tillstånd där tillförlitliga screeningmetoder saknas, och screening skulle medföra överdiagnostik av kliniskt betydelselösa tumörer. I en lågprevalent population blir dessutom PV+ lågt, varför ett positivt fynd ofta är falskt positivt.

Tenta-fokus

Motiveringen till att avstå från PSA-screening är avsaknad av tillförlitlig screeningmetod — inte avsaknad av behandling, vilket historiskt var skälet vid aids.

Kopplingar

Relaterat: Prostatacancer, Beslutsgräns, Screening, Överdiagnostik, Positivt prediktivt värde, Specificitet, Prostatit