Röntgenkontrastmedel

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 08 Njurmarkörer och Urindiagnostik

Vad är det?

Substanser som ges för att öka kontrasten mellan olika vävnader vid röntgenologisk bilddiagnostik. De vanligaste är jodinnehållande medel, t.ex. Iohexol, som förutom sin radiologiska användning nyttjas som exogen markörsubstans vid GFR-bestämning.

Mekanism

• Jod har högt atomnummer och absorberar röntgenstrålning kraftigt — därför blir jodhaltiga lösningar röntgentäta.
• Moderna jodkontrastmedel som iohexol är icke-joniska och lågosmolära, vilket minskar biverkningsrisken.
• Efter intravenös tillförsel fördelar sig kontrastmedlet i extracellulärvätskan och elimineras i praktiken uteslutande genom glomerulär filtration utan tubulär sekretion eller reabsorption. Därmed uppfyller det kraven för en idealisk clearancemarkör.
• Vid Iohexolclearance ges en liten dos iohexol, blodprov tas efter några timmar, kvarvarande mängd kvantifieras och GFR beräknas ur koncentrationen.

Klinisk relevans & Diagnostik

• Fördel: eftersom iohexol är en exogen substans påverkas resultatet inte av muskelmassa, ålder, kön, diet eller läkemedel — till skillnad från endogena markörer som Kreatinin och Cystatin C.
• Nackdel: patienten måste komma till en vårdinrättning; metoden är resurskrävande. Den viktigaste medicinska kontraindikationen är allergi mot kontrastmedlet.
• Indikation: när ett mer noggrant GFR krävs, t.ex. vid dosering av vissa Cytostatika eller inför organtransplantation. I övriga fall räcker eGFR.
• Kontrastmedel kan i sig vara nefrotoxiska hos riskpatienter med nedsatt njurfunktion, diabetes eller dehydrering — därför bedöms njurfunktionen inför kontraströntgen.

Kopplingar

Relaterat: Iohexol, Iohexolclearance, GFR, Kontrastmedelsallergi, Njurclearance, eGFR, Njurskada