Tumörmarkör

Kurs: MDBI

Typ	Mätbar substans kopplad till förekomst av tumör
Provmaterial	Oftast serum; även vävnad (IHC)
Främsta nytta	Uppföljning och behandlingsmonitorering
Begränsning	Sällan lämpliga för screening (låg specificitet)

Vad är det?

• En tumörmarkör är en substans — oftast ett protein/glykoprotein, hormon eller enzym — som produceras av tumören själv eller av kroppen som svar på den, och som kan mätas i blod, kroppsvätskor eller vävnad.
• Markörer används främst för att följa sjukdomsförlopp, snarare än att ställa diagnos.

Vanliga exempel

Markör	Främsta koppling
CEA	Kolorektal cancer
PSA	Prostatacancer
CA 125	Ovarialcancer
CA 19-9	Pankreascancer
AFP	Hepatocellulär cancer, germinalcellstumör
Kalcitonin	Medullär tyreoideacancer
Kromogranin A	Neuroendokrina tumörer

Användningsområden

• Uppföljning/monitorering: utgångsvärde före behandling; stigande värde efter kirurgi talar för recidiv eller metastas.
• Diagnostiskt stöd i immunpaneler (immuncytokemi) för att typa tumörer.
• Screening endast i undantagsfall — de flesta markörer är för ospecifika.

Fallgropar och begränsningar

• Låg specificitet: många markörer stiger även vid benigna tillstånd (CEA vid rökning, inflammation) → falskt positiva.
• Låg sensitivitet: normalt värde utesluter inte cancer → falskt negativa.
• Tolkas som trend över tid i klinisk kontext, aldrig som ett isolerat värde.

Tenta-fokus

Tumörmarkörer är främst uppföljnings-/monitoreringsverktyg, inte screeningtest. Stigande markör efter kurativ behandling → misstänk återfall. Ospecificiteten (t.ex. CEA hos rökare) är en klassisk fråga.

Klinisk pärla

Lär dig paren markör–tumör (CEA–kolorektal, PSA–prostata, AFP–lever/testis, CA 125–ovarial). Det ger snabba poäng och styr rätt uppföljningsprov.

Kopplingar

• CEA — prototypmarkör (kolorektal uppföljning)
• Cancerscreening — det tumörmarkörer oftast INTE duger till
• Immuncytokemi — vävnadsbaserad påvisning av markörer
• Tumörgrad — annan prognostisk parameter
• Malign tumör — det markörerna speglar