Lokalisationsdiagnostik

Kurs: MDBI

Typ	Diagnostiskt koncept — att lokalisera en påvisad sjukdomsprocess
Princip	Biokemi/klinik först → bild sedan
Metoder	DT, MR, Ultraljud, Scintigrafi, PET-DT
Typexempel	Feokromocytom, pHPT, Insulinom

Vad är det?

• Lokalisationsdiagnostik syftar till att fastställa var en redan misstänkt eller biokemiskt bekräftad sjukdomsprocess sitter — inte om den finns.
• Särskilt centralt i endokrinologin, där en hormonöverproduktion ofta påvisas biokemiskt innan tumören lokaliseras.
• Skiljer sig från screening och primärdiagnostik: här är diagnosen redan sannolik, frågan är läge inför kirurgi.

Metoder och princip

• Anatomisk bild: DT, MR och Ultraljud visar storlek och läge.
• Funktionell bild: Scintigrafi och PET-DT utnyttjar tumörens funktion — t.ex. MIBG-scintigrafi vid Feokromocytom, Sestamibiscintigrafi vid Paratyreoideaadenom, DOTATATE-PET vid NET.
• Invasiv lokalisering: selektiv venprovtagning (t.ex. Binjurevenskateterisering vid Primär hyperaldosteronism) sidolokaliserar en hormonkälla.

Fallgropar och tolkning

• Incidentalom: en slumpvis upptäckt förändring är inte automatiskt orsaken — koppla alltid bild till biokemi.
• Funktionella metoder kan vara falskt negativa (t.ex. SDHB-relaterade Paragangliom på MIBG).
• Ordningen är viktig: bekräfta funktion först, annars riskerar man att operera fel förändring.

Tenta-fokus

Princip: funktion/biokemi först, lokalisation sedan. Kunna para ihop tumör med metod — MIBG/DOTATATE vid Feokromocytom, sestamibi vid pHPT, binjurevenskateterisering vid Primär hyperaldosteronism.

Klinisk pärla

Ett Incidentalom på DT är en fälla — hitta inte en tumör och anta att den förklarar symtomen. Verifiera hormonöverskottet biokemiskt innan du kallar fyndet för orsaken.

Kopplingar

• Sestamibiscintigrafi — lokaliserar paratyreoideaadenom
• MIBG-scintigrafi — funktionell lokalisering av feokromocytom
• Primär hyperparatyreoidism — klassisk lokalisationsfråga inför kirurgi
• Incidentalom — fallgrop vid tolkning
• Feokromocytom — biokemi före bild