Terapeutisk läkemedelsmonitorering

Kurs: Basvetenskap 5

TypKlinisk farmakologisk metod (TDM, therapeutic drug monitoring)
NyckelfyndMätning av läkemedelskoncentration i plasma för dosindividualisering vid smalt Terapeutiskt index
BehandlingDosjustering utifrån dalvärde, Halveringstid och Steady state

Vad är det?

  • Mätning av läkemedelskoncentration i biologisk vätska (oftast plasma/serum) för att styra doseringen, i stället för att enbart gå på klinisk effekt.
  • Bygger på antagandet att koncentrationen korrelerar bättre med effekt och toxicitet än dosen gör — sant när det finns stor interindividuell variation i Farmakokinetik.

När är TDM motiverat?

  • Smalt Terapeutiskt index (liten marginal mellan effekt- och toxicitetskoncentration).
  • Stor interindividuell variation i Clearance eller Biotillgänglighet.
  • Effekten är svår att mäta kliniskt (t.ex. anfallsfrihet, avstötning) eller toxicitet liknar sjukdomen.
  • Misstanke om bristande följsamhet, Interaktioner eller behandlingssvikt.
  • Organsvikt som ändrar eliminationen: Njursvikt, Leversvikt, Hjärtsvikt.
LäkemedelMålintervall (dalvärde)Huvudrisk vid överdos
Digoxin0,5–0,9 nmol/L (hjärtsvikt)Arytmi, illamående, gulseende
Litium0,5–0,8 mmol/LTremor, ataxi, njurskada, kramper
Vankomycin10–20 mg/L (AUC/MIC 400–600)Nefrotoxicitet, Ototoxicitet
GentamicinDal < 1 mg/LOtotoxicitet, njurskada
Fenytoin40–80 µmol/LNystagmus, ataxi, medvetandepåverkan
Ciklosporin100–300 µg/LNefrotoxicitet, hypertoni
Takrolimus5–15 µg/LNefrotoxicitet, Diabetes, tremor

Provtagning — utförande

  • Ta provet vid Steady state, dvs efter ca 4–5 Halveringstider med oförändrad dos.
  • Standard är dalvärde (trough) omedelbart före nästa dos — minst variabelt och bäst reproducerbart.
  • Undantag: Aminoglykosider vid engångsdosering där både topp och dal (eller AUC) kan behövas; Digoxin kräver minst 6–8 h efter dos pga långsam distribution till djup kompartment.
  • Dokumentera alltid doseringstid, provtagningstid och dos — ett prov utan tidsangivelse är oanvändbart.

Tolkning

  • Jämför alltid koncentrationen med kliniken — behandla patienten, inte siffran.
  • Beakta Proteinbindning: Fenytoin är ~90 % albuminbundet. Vid Hypoalbuminemi eller Uremi är totalkoncentrationen falskt låg medan fri fraktion är normal eller toxisk → mät fritt fenytoin eller korrigera med Sheiner–Tozer.
  • Aktiva metaboliter kan missas av analysen (t.ex. morfin-6-glukuronid, karbamazepin-10,11-epoxid).
  • Mättnadskinetik (nollte ordningen): Fenytoin — små dosökningar kan ge kraftig koncentrationsstegring.

Fallgropar

  • Prov taget för tidigt (ej steady state) → falskt lågt värde → felaktig doshöjning.
  • Prov taget under pågående infusion eller från samma kärlaccess som läkemedlet gavs i → grovt falskt högt.
  • Ändrad distributionsvolym vid Sepsis, brännskada eller graviditet ger andra koncentrationer vid samma dos.
  • Farmakogenetik: CYP2C9/CYP2C19- och TPMT-polymorfier förklarar en del av variationen och kan komplettera TDM.

Klinisk pärla

Vid misstänkt Digoxinintoxikation — mät alltid också kalium. Hyperkalemi vid akut digoxinförgiftning är den bästa prognostiska markören, eftersom den speglar graden av Na/K-ATPas-blockad.

Tenta-fokus

Kunna räkna: efter 4–5 halveringstider nås ~94–97 % av steady state. Kunna motivera varför dalvärde används, och varför hypoalbuminemi gör totalfenytoin missvisande men fritt fenytoin rättvisande.

Kopplingar

  • Halveringstid — bestämmer när steady state och därmed provtagning är meningsfull
  • Terapeutiskt index — själva indikationen för TDM
  • Proteinbindning — förklarar diskrepansen mellan total och fri koncentration
  • Farmakogenetik — kompletterande förklaring till interindividuell variation
  • Njursvikt — vanligaste orsaken till oväntat höga koncentrationer av renalt eliminerade läkemedel