Phlebotomus
Kurs: Basvetenskap 6
| Typ | Insektsvektor — sandmygga (Diptera, Psychodidae) |
| Utbredning | Gamla världen: Medelhavsområdet, Mellanöstern, Nordafrika, Centralasien, Indien |
| Överför | Leishmania, Bartonella bacilliformis, sandflugefebervirus (Toscanavirus) |
| Storlek/beteende | 2–3 mm, håriga, ljudlösa, aktiva i skymning/natt |
| Skydd | Finmaskiga impregnerade nät (<0,6 mm), DEET, långärmat |
Vad är det?
- Phlebotomus är släktet av sandmyggor i Gamla världen som fungerar som vektor för Leishmania. Motsvarande släkte i Nya världen heter Lutzomyia.
- Endast honan suger blod (behövs för äggutveckling); båda könen livnär sig annars på växtsafter.
- Myggan är mycket liten, håriga vingar hållna i V-form i vila, och flyger tyst och lågt — bett upptäcks ofta inte.
Biologi och beteende
- Larverna utvecklas i fuktig organisk detritus — djurbon, gnagarhålor, sprickor i stenmurar, komposthögar — inte i öppet vatten som Anopheles och Aedes.
- Aktivitet framför allt skymning till gryning; flygsträckan är kort (<1 km) och flykten är hoppande.
- Små nog att ta sig genom vanliga myggnät — kräver finmaskigare nät eller permetrinimpregnering.
Vektorburna sjukdomar
| Sjukdom | Agens | Bild |
|---|---|---|
| Kutan leishmaniasis | L. major, L. tropica | Papel → smärtfritt sår med upphöjd kant (“orientalisk böld”), läker på månader med ärr |
| Visceral leishmaniasis (kala-azar) | L. donovani, L. infantum | Feber, Splenomegali, pancytopeni, hypergammaglobulinemi, letal obehandlad |
| Mukokutan leishmaniasis | L. braziliensis (via Lutzomyia) | Destruktion av nässeptum och svalg |
| Sandflugefeber / Toscanavirus | Phlebovirus | Kortvarig feber; Toscana ger Meningit/meningoencefalit i Medelhavsområdet |
| Carrions sjukdom | Bartonella bacilliformis | Oroya-feber (hemolys) och verruga peruana; Anderna, via Lutzomyia |
Leishmanias livscykel via Phlebotomus
- Sandmyggan suger blod från infekterat däggdjur (hund, gnagare) eller människa och får i sig amastigoter i makrofager.
- I myggans tarm omvandlas de till promastigoter som förökar sig och migrerar till proboscis.
- Vid nästa blodmål regurgiteras metacykliska promastigoter in i huden, fagocyteras av makrofager och blir åter amastigoter som förökar sig intracellulärt.
- Myggans saliv innehåller vasodilatorer och immunmodulerande peptider (maxadilan) som förstärker infektionen — ett skäl till att experimentell smitta via nål är mindre effektiv än via bett.
- Reservoar: hund (L. infantum, viktigt i Medelhavsområdet), gnagare, eller människa (antroponotisk vid L. donovani i Indien/Östafrika).
Diagnostik och behandling av leishmaniasis
- Diagnos: mikroskopi av vävnadsutstryk (Giemsa, amastigoter i makrofager), PCR (känsligast), odling på NNN-medium, rK39-snabbtest vid visceral form.
- Behandling: liposomalt Amfotericin B (förstahandsval vid visceral form i Europa), miltefosin, paromomycin, pentavalent antimon (natriumstiboglukonat). Kutan form kan behandlas lokalt eller exspektativt.
- Ingen vaccin finns; vektorkontroll och behandling av infekterade hundar är centrala.
Klinisk pärla
Fråga alltid om hund och Medelhavsresa vid oklar feber med splenomegali och pancytopeni. Leishmania infantum är endemisk i Spanien, Italien och Grekland, och hunden är huvudreservoar. Visceral leishmaniasis kan debutera månader till år efter exponering och är en klassisk missad diagnos hos immunsupprimerade — HIV-samsjuklighet är vanlig.
Tenta-fokus
Kom ihåg vektorparen: Phlebotomus (Gamla världen) och Lutzomyia (Nya världen) för Leishmania. Jämför med Anopheles → Malaria, Aedes → Denguefeber/Zikavirus/gula febern, tsetsefluga → Afrikansk trypanosomiasis, och triatominskinnbagge → Chagas sjukdom.
Kopplingar
- Leishmania — huvudparasiten som överförs
- Visceral leishmaniasis — allvarligaste sjukdomen
- Kutan leishmaniasis — vanligaste formen
- Amfotericin B — förstahandsbehandling
- Makrofag — parasitens målcell
- Anopheles — jämförelsevektor
- Vektorburna sjukdomar — sjukdomsgruppen