Behandlingsuppföljning

Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 01 Laboratorieprocessen

Vad är det?

Systematisk kontroll av att en insatt behandling har avsedd effekt och inte ger skadliga bieffekter. Ett analysresultat ingår nästan alltid i den kliniska beslutsprocessen och påverkar därmed både diagnostik, val av behandling och behandlingsuppföljning.

Mekanism

• Uppföljningen bygger på upprepade mätningar av samma analyt hos samma individ, vilket gör patientens eget normalområde till den relevanta jämförelsenormen — det är alltid snävare än referensintervallet.
• Kliniskt relevanta koncentrationsförändringar kan därför upptäckas betydligt tidigare vid jämförelse med individens egna tidigare resultat än vid jämförelse med referensintervallet.
• För att avgöra om en förändring beror på sjukdom eller behandling måste man känna till den analytiska variationen och den normala biologiska variationen för komponenten — sammanvägda i RCV.
• Kännedom om metodens mätosäkerhet är därmed grundläggande för att bedöma signifikansen av koncentrationsförändringar.
• Resultatet ställs mot fastställda behandlingsmål snarare än mot referensintervall.

Klinisk relevans & Diagnostik

Uppföljning kräver konsekventa förhållanden mellan provtagningstillfällena: samma kroppsläge (liggande ger 6–10 % större plasmavolym och därmed utspädda värden), samma tid på dygnet vid dygnsvarierande analyter, samma fastestatus vid fasteprov och helst samma laboratorium och metod, eftersom instrument och referensintervall skiljer sig åt. En “försämring” som i själva verket är en preanalytisk skillnad är en av de vanligaste fällorna vid uppföljning.

Kopplingar

Relaterat: Behandlingsmål, Eget normalområde, Referensförändringsvärde, Biologisk variation, Analytisk variation, Behandling, Mätosäkerhet