Osteoblaster
Kurs: MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 03 Blodcellsutveckling och B-celler, 10 Leverfunktion, Pankreas och Klinisk Enzymologi
Vad är det?
Benbildande celler som klär benytorna i märghålan. De härstammar inte från den blodbildande stamcellen utan från en separat stromal stamcell, som ger upphov till osteoblaster/osteocyter, brosk, benmärgsfett och stödjande stroma. I benmärgspunktat räknas de till de fixa RES-cellerna.
Mekanism
- Osteoblasten syntetiserar osteoid, huvudsakligen typ I-kollagen, som därefter mineraliseras med kalcium och fosfat.
- Cellen uttrycker rikligt med alkaliskt fosfatas på sin yta — därför är benisoenzymet av ALP ett direkt mått på osteoblastaktivitet.
- Osteoblasten styr indirekt nedbrytningen via RANKL/osteoprotegerin och kopplar därmed ihop nybildning och resorption med osteoklasterna.
- Hematopoetisk nisch: den hematopoetiska stamcellen ligger i benmärgshålan intill stromaceller, osteoblaster och adipocyter. Osteoblasterna bidrar till den hematopoetiska mikromiljön som krävs för celldelning och utmognad.
- Morfologiskt är osteoblasten en stor cell med excentrisk kärna och basofil cytoplasma med perinukleär uppklarning — den förväxlas lätt med en plasmacell, men är större och ses ofta i grupper.
- PTH och D-vitamin reglerar aktiviteten.
Klinisk relevans & Diagnostik
Osteoblastaktivitet mäts med ALP (benisoenzym); en isolerad ALP-stegring utan påverkade leverprover och normalt GT talar för skelettursprung. Höga värden ses vid Pagets sjukdom, frakturläkning, växande barn, osteomalaci och osteoblastiska skelettmetastaser (t.ex. från prostatacancer). Vid myelom är bilden den motsatta: osteoblastfunktionen är hämmad och ALP därför typiskt normalt trots uttalade skelettdestruktioner — en klassisk skiljelinje mot metastaser. Vid benmärgsbedömning noteras osteoblaster som normalfynd men ska inte räknas som plasmaceller.
Kopplingar
Relaterat: Osteoklaster, ALP, Stromacell, Hematopoetisk stamcell, RES, Skelett, Kalcium