Retikulocytos

Vad är det?

Ökat antal retikulocyter i perifert blod, dvs. ett laboratoriefynd som visar att erytropoesen i benmärgen är stimulerad och effektiv. Retikulocytos är kroppens svar på förlust eller destruktion av erytrocyter.

Sjunkande Hb ger vävnadshypoxi → ökad utsöndring av erytropoetin från njurarna → stimulerad erytropoes.
Benmärgen kan höja erytrocytproduktionen 6–10 gånger det normala genom ökad erytropoes och omvandling av fettmärg till blodmärg; i kroniska fall 8–10 gånger.
De unga cellerna släpps ut tidigare än normalt, vilket ökar andelen retikulocyter och ses som polykromasi på blodutstryket.
Eftersom retikulocyter är stora celler drar en uttalad retikulocytos upp Ery-MCV och kan ge makrocyter i differentialdiagnostiken av makrocytär anemi.

Ses vid hemolytisk anemi, blödningsanemi och som terapisvar efter insatt järnbehandling eller B12-substitution.
I utredningsgången för normocytär normokrom anemi är stigande retikulocyter det som styr vidare mot blödningskälla respektive hemolysutredning.
Vid megaloblastanemi är retikulocyterna initialt låga; retikulocytos uppträder först ca 1 vecka efter påbörjad behandling och bekräftar diagnosen retrospektivt.
Frånvaro av retikulocytos vid uttalad anemi talar för produktionsdefekt — benmärgsinsufficiens, aplastisk anemi eller erytropoetinbrist vid njursvikt.