Paromomycin

Kurs: Basvetenskap 6

Vad är det?

• Paromomycin är ett aminoglykosidantibiotikum som används främst som antiparasitärt läkemedel.
• Nära besläktat med neomycin; tas i praktiken inte upp från tarmen vid peroral administrering (<5 % absorption).
• Har därför två helt olika användningsprofiler: peroralt som luminalt verkande medel i tarmen, och parenteralt (intramuskulärt) mot visceral leishmaniasis.

Verkningsmekanism

• Binder irreversibelt till 30S-subenheten av ribosomen → felaktig avläsning av mRNA och hämmad proteinsyntes.
• Verkar på både prokaryota ribosomer och på ribosomerna hos protozoer och vissa amöbor.
• Baktericid effekt på känsliga aeroba gramnegativa bakterier i tarmlumen.

Indikationer

• Amöbiasis: luminal behandling av Entamoeba histolytica-cystor efter vävnadsbehandling med metronidazol — dödar cystbärarskapet.
• Asymtomatiskt cystbärarskap av Entamoeba histolytica.
• Giardiasis — särskilt hos gravida där metronidazol vill undvikas i första trimestern.
• Kryptosporidios hos immunsupprimerade (begränsad effekt).
• Visceral leishmaniasis (kala-azar) intramuskulärt, ofta i kombinationsregim med liposomalt amfotericin B eller miltefosin.
• Kutan leishmaniasis som topikal salva.
• Dientamoeba fragilis, Taenia-infektion, samt tarmdekontaminering vid hepatisk encefalopati (numera ovanligt, rifaximin föredras).

Dosering och farmakokinetik

• Peroralt vanligen 25–35 mg/kg/dygn fördelat på tre doser i 7–10 dagar.
• Intramuskulärt 15 mg/kg/dygn i 21 dagar vid visceral leishmaniasis.
• Utsöndras i stort sett oförändrat i faeces vid peroral administration; absorberad fraktion elimineras renalt.

Biverkningar

• Peroralt: buksmärta, diarré, illamående, malabsorption vid längre kurer.
• Vid parenteral användning eller vid absorption genom skadad tarmslemhinna: nefrotoxicitet och ototoxicitet med risk för irreversibel hörselnedsättning och vestibulär skada — typiskt för aminoglykosider.
• Försiktighet vid njursvikt och vid samtidig behandling med andra nefrotoxiska läkemedel.

Interaktioner och resistens

• Förstärkt toxicitet tillsammans med furosemid, vankomycin, ciklosporin och cisplatin.
• Kan förstärka effekten av icke-depolariserande muskelrelaxantia.
• Resistens uppstår genom aminoglykosidmodifierande enzymer och ribosomala mutationer; resistensutveckling ses vid leishmaniasisbehandling i monoterapi.

Klinisk pärla

Vid amöbiasis räcker det inte med metronidazol — det tar bara de invasiva trofozoiterna. Utan efterföljande luminal kur med paromomycin sitter cystorna kvar i kolon och patienten får återfall och fortsätter smitta omgivningen.

Tenta-fokus

Paromomycin är den aminoglykosid som INTE används mot systemiska bakteriella infektioner. Kom ihåg att den peroralt är säker just för att den inte absorberas — men vid inflammatorisk tarmsjukdom eller uttalad slemhinneskada kan systemisk absorption ge klassisk aminoglykosidtoxicitet (ototoxicitet, nefrotoxicitet).

Kopplingar

• Entamoeba histolytica — huvudindikation som luminalt medel
• Metronidazol — kombineras alltid med vid invasiv amöbiasis
• Aminoglykosider — läkemedelsklassen och dess toxicitetsprofil
• Visceral leishmaniasis — parenteral indikation
• Giardiasis — alternativ vid graviditet
• Ototoxicitet — den mest fruktade biverkningen