Tarmflora

Kurs: Basvetenskap 2, MDBI Del: 03 Klinisk Kemi Avsnitt: 05 Koagulation och Hemostas

Vad är det?

Tarmfloran (mikrobiotan) är de mikroorganismer som lever i mag-tarmkanalen och som har stor betydelse för hälsa och sjukdom, bland annat genom att påverka aptitreglering, näringsupptag och immunförsvar.

Detaljer

• Kan frisätta signalsubstanser (PYY och GLP-1) som påverkar vikt genom födointag, samt påverka genom sin egen sammansättning.
• Rubbad balans (dysbios) har kopplats till fetma (mindre mättnad, mer ätande på grund av rubbad PYY/GLP-1-signalering), insulinresistens (rubbad PYY/GLP-1 kan ge både ökad och minskad insulinutsöndring) och systemisk inflammation.
• Fungerar som ett skydd mot patogena mikroorganismer, hjälper till med nedbrytning av näringsämnen och omvandling av ämnen (t.ex. omvandling av primära till sekundära gallsyror).
• När vi äter fibrer och andra svårnedbrytbara kolhydrater bryter bakterierna ner dem till kortkedjiga fettsyror (butyrat, propionat, acetat), vilka i sin tur kan stimulera frisättning av PYY och GLP-1.
• Påverkar tarmens barriärfunktion, immunförsvar och även hjärnan via vagusnerven och metaboliter (tarm-hjärnaxeln).

Klinisk pärla

Transplantation av tarmflora från en fet tvilling till möss (jämfört med tarmflora från en smal tvilling) kan ge ökad fettmassa hos mottagarmusen trots samma kost – ett klassiskt experiment som visar tarmflorans direkta betydelse för viktreglering.

Klinisk kemi

Tarmfloran är ingen analyt, men den har en direkt koagulationskemisk konsekvens: tarmbakterierna producerar K-vitamin (menakinon), och en förändrad tarmflora är en av de tre klassiska orsakerna till K-vitaminbrist.

• K-vitaminbrist orsakas av tre mekanismer — och den första är floraberoende:
  1. Förändrad tarmflora, t.ex. efter längre antibiotikabehandling
  2. Intestinal Malabsorption av det fettlösliga vitaminet
  3. Försämrad leverfunktion
• Laboratoriemässig konsekvens: brist ger minskad gammakarboxylering och därmed sänkt aktivitet av protrombin (faktor II), VII, IX och X samt av hämmarna Protein C och Protein S.
  • Tidig brist: enbart PK(INR) förhöjt (faktor VII har kortast halveringstid).
  • Sen/uttalad brist: förlängd APTT tillsammans med förhöjt PK(INR).
  • Referensområde P-PK(INR): < 1,2.
• K-vitaminbrist mäts alltså indirekt — man analyserar inte vitaminet utan funktionen hos de faktorer det karboxylerar. Detta är typexemplet på ett funktionsmått i klinisk kemi.
• Kliniska situationer där floran ändras och PK(INR) stiger: långvarig bredspektrumantibiotika på svältande patient, IBD med rubbad flora och malabsorption, samt nyfödda (steril tarm + låga depåer) som därför får K-vitaminprofylax.
• Interaktion med AVK-behandling: Warfarin hämmar samma gammakarboxylering. Antibiotika som slår ut floran förstärker warfarineffekten och kan driva PK(INR) över terapeutiskt område (2,1–3,0) — tätare PK-kontroller krävs.
• Fecesanalyser som speglar tarmmiljön: F-Kalprotektin (organisk tarminflammation vs funktionell), allmän fecesodling och clostridiumtoxin (antibiotikaassocierad diarré), F-Elastas (exokrin pankreasfunktion) och F-Hb (ockult GI-blödning).
• Preanalytiskt: de påverkade koagulationsanalyserna tas i citratrör, 1 del citrat + 9 delar blod; plasmafaktorerna är labila och plasman fryses vid −20 °C om analys dröjer.

Klinisk pärla

“Antibiotika + Warfarin = blödningsrisk” är inte bara en farmakokinetisk interaktion — en väsentlig del är att floran som producerar K-vitamin slås ut. Samma mekanism förklarar varför en tidigare stabil AVK-patient plötsligt blir okontrollerad under en infektionsbehandling.

Kopplingar

Relaterat: Modul 4 - Biokemi Kolhydrater, GLP-1, Gallsyra, Laktosintolerans, Vitamin K, K-vitaminbrist, PK-INR, Kalprotektin