Binjurebark

Vad är det?

Den yttre, steroidproducerande delen av binjuren. Barken bildar de tre grupperna av binjurebarkshormoner: mineralkortikoiden Aldosteron, glukokortikoiden Kortisol och androgener. Barkens funktion är målet för både Cushings syndrom och Addisons sjukdom.

Barken är zonindelad: yttersta zonen bildar aldosteron, mellersta kortisol och innersta androgener — samtliga steroidhormoner utgående från kolesterol.
Kortisol- och androgenproduktionen styrs av ACTH från hypofysens framlob, med negativ återkoppling från kortisol tillbaka på hypofys och Hypotalamus.
Aldosteronproduktionen styrs i stället huvudsakligen av renin–angiotensinsystemet och av kaliumnivån, inte av ACTH.
Kortisol har uttalad Dygnsvariation med högsta nivåer på morgonen och lägsta vid sänggåendet — därav de tidsstyrda provtagningsreglerna.
Kortisol är kataboliskt och kontrainsulärt: det höjer P-Glukos, vilket förklarar överlappet mot diabetes och metabolt syndrom.

Överfunktion: hyperkortisolism screenas med Dygnsurin-kortisol, Dexametasonhämningstest eller Salivkortisol; därefter nivådiagnostik med P-ACTH.
Underfunktion: Primär binjurebarkssvikt utreds med morgon-P-Kortisol (beslutsgränser > 350 nmol/L motsäger brist, < 140 nmol/L talar för brist) och vid gråzon med Synacthentest.
Bortfall av barkfunktionen ger sjunkande P-Natrium, stigande P-Kalium och lågt P-Glukos.
Barkdysfunktion är ett av kursens uttalade lärandemål vid sidan av diabetes och tyreoideasjukdom.